Vi tänker ofta på döden som ett adjö, som mörker och ett slut, men det är mer som en resa utan brådska, en efterlängtad-vila.

Livet är en lång promenad. Vi anländer gråtande, växer upp snubblande, bär på glädje och trötthet, omsorg och ånger, rusar genom världen. Vi älskar, hatar, klamrar oss fast och förlorar; vi öppnar våra hjärtan om och om igen och stänger dem sedan försiktigt. Och döden är helt enkelt det ögonblick vi lägger ner alla våra bördor-ingen mer ångest, ingen mer rastlöshet, inga mer ouppfyllda önskningar, inga mer outtalade ord.

Det är inte utrotning, utan en återkomst.

Precis som löv faller till jorden, bäckar går samman med havet och moln förvandlas till milda regn, har alla saker sin avsedda väg, och det har vi också. De en gång så levande leenden, värmen som färgade åren, ömheten inristad i våra hjärtan, försvinner inte med avgången. De existerar bara i en annan form: gömda i vinden, i månskenet, i varje mjukt ögonblick när vi tänker på dem.

Döden är inte motsatsen till livet, utan en del av det. Det gör det tillfälliga värdefullt, lär oss att vårda genom farväl och påminner oss om att älska djupt, omfamna fullt ut och leva uppriktigt medan vi kan.

Vi behöver inte vara rädda för att lämna, för det som verkligen betyder något kommer aldrig att tas bort av tiden.

De som har gått lämnar aldrig riktigt. De har precis nått den tysta stranden framför sig och väntar i tidens djup på en tyst återförening. Och vi, bärande ljuset som de lämnade efter oss, fortsätter att gå varsamt på jorden och leva gott-det bästa svaret på separation.

Liv och död är naturens rytm, att komma och gå är ödet. Inget brus, ingen sorg-bara ömhet, att titta på och att välsigna.